tisdag , 25 juni 2024
SVERIGE

Sverige har en tystnadskalkyl

62

Jag funderar på hur annorlunda saker hade kunnat vara. Tänk om den etablerade kultureliten hade varit en smula vassare, intelligentare och intellektuellt hederligare, då hade jag ha kunnat få ut min bok om Estonia på ett etablerat förlag.


Jag försökte några år kring 2011, men boken var inte riktigt klar då. Men förlagen sa nej.

En förläggare sa att han inte tordes. En annan förläggare sa att han inte kunde ge ut boken för en del personer jag skildrade var kollegor till honom. Personförteckningen i boken är på 11 sidor. I boken beskrev jag bland annat hur falska en del journalister var och hur kultureliten ställde upp på olika upprop utan att kunna frågorna.

I stället kom jag i kontakt med Karl-Olov Arnstberg och Vavra Suk. De gav mig var och en goda råd. Jag arbetade nästan två år till och boken blev superbra. De som då ansågs som de främsta intellektuella i Sverige saknade förmågan att ge stöd. Ibland har de förläggarna medverkat i olika debatter, men det var Karl-Olov Arnstberg och Vavra Suk som såg potentialen i min bok. Nu i efterhand har jag insett vilken enorm feghet som insnärjer hela vårt etablissemang. Men tänk om Estoniaboken hade kommit ut på ett av de etablerade förlagen. Då hade boken fått recensioner.

Jag hade bjudits in i debatter, fått skriva artiklar i DN och även medverka i TV. Journalister, debattörer och andra hade naglat fast makthavarna och Överbefälhavaren hade blivit anklagad för att ha dolt människors död. Vi skulle ha fått en kulturelit som använda ord som ansvar och moral. Sverige skulle ha varit mentalt friskare. Men kultureliten hade redan 2011 insett det som jag inte hade förstått. Endast den släpptes fram i debatten som hade insett att man måste böja rygg och vittna falskt. Jag visste visserligen redan då att Sverige var på väg åt fel håll, men jag insåg först några år senare att Sverige hade blivit ett falskt land med en utbredd tystnadskultur. Jag förstod inte den utbredda falskheten 2011.

Denna moraliska ruttenhet vi alla nu tvingas leva i kanske jag insåg runt 2016. Jag minns ännu chocken jag fick omkring 1998 när jag insåg att en myndighet i Sverige kunde ljuga.

När jag berättade om det för människor på den tiden skrattade alla. Ingen trodde mig. Så här i efterhand kan jag konstatera att Sverige började ruttna någon gång på 1990-talet. Som en följd kom den mentala fegheten några år senare. 2010 började etablissemanget angripa vanligt folk. Robert Aschberg införde trapphusjournalistiken där han ringde på människors dörrar och ställde dem till svars. Tre människor tog livet av sig efter att ha blivit förföljda.


Chefen för stadsteatern i Stockholm, Benny Fredriksson, tog livet av sig 2018 efter en kampanj mot honom i Aftonbladet. Det som är riktigt tragiskt är att många vanliga människor, som i grunden vill ha ett hederligt samhälle med en öppen debatt, har valt att ducka och hålla sig undan och låter Sverige fortsätta att förfalla. 

De som försöker stå med rak rygg är de som känner någon form av rättspatos.

Det är också vad jag drivs av.

SKRIVEN AV
Stefan Torssell

Politiskt aktiv/tyckare. Bl.a. medgrundare till miljöpartiet. Varit partiledare. Författare till boken M/S Estonia

LÄMNA KOMMENTAR

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

RELATERADE ARTIKLAR

Journalisters oärlighet

Som alla vet så finns det en bottenlös oärlighet inom journalistkåren. Att...

80 björnar ska skjutas i Dalarna

Länsstyrelsen i Dalarnas län har beslutat att årets licensjakt efter björn ska...

Miljonbidrag skulle stoppa gängrekryteringar – används till julbelysning

Botkyrka fick drygt 65 miljoner kronor i bidrag för att stoppa nyrekryteringar...

Hur länge ska synder straffas?

Pim van Dorpel lämnar posten som vice ordförande i HRF. Ordföranden för...